Hemulens äventyr fortsätter
Studenten närmar sig, sommaren ligger i luften, det är fest hemma hos mig på en söndag
och jag väntar på honom hela kvällen, utan att riktigt kunna koncentrera mig på något annat
inte för att jag är kär men för att
det ligger i kroppen,
det har suttit i kroppen sedan vårt senaste möte och jag känner mig laddad,
jag är en ledning med elektricitet som spänns allt hårdare allteftersom timmarna går.
Sist av alla kommer han och jag vet, från stunden han möter mig i hallen vet jag att
det är nu det händer, det är ikväll.
Sedan är vi en liten grupp, en liten ring av människor som står framför min dator och ser på youtube-filmer mitt i natten, med honom i centrum vid datastolen och jag ståendes närmast,
med lätt sommarklänning och utan strumpbyxor
står jag vid sidan av stolen han sitter på
och när hans hand greppar tag om insidan av mitt lår, hårt, när den vandrar upp längs med mitt ben mitt lår min hud ryser jag, djupt inne i kroppen exploderar det och tanken på att någon kan se, att vem som helst som står bakom oss kan se försvinner bort och ersätts med en önskan om att handen ska röra sig högre upp
och om det var tydliga morse-signaler senaste gången vi träffades vet jag inte vad det här är
kanske ett skrik ett varningsrop ett jubel allt på samma gång
Sedan hånglar vi i köket och jag trycker upp honom mot väggen och han viskar
"inte nu inte här inte nu"
men kan ändå inte låta bli att kyssa mig tillbaka, mer och mer och mer
tills vi har gått över alla gränser för vad som är acceptabelt och det inte längre spelar någon roll.
När jag slutligen stänger dörren om oss vet jag inte vad klockan är längre men dygnet och ljuset har vänt och kommit tillbaka och med morgonluften är min kropp lätt mot hans.
Efteråt luktar mina händer av sex.
Jag håller upp dem framför ansiktet,
en efter en, i tur och ordning.
Höger, vänster.
Vänster, höger.
Blundar och andas in doften, samtidigt som solljus fyller rummet helt,
som han cyklar iväg med gryningen och lämnar orden
"det här har aldrig hänt"
efter sig i rummet
i luften
på väggarna.
Under dagen tvättar jag händerna gång på gång men doften har sytts in i min kropp.
Som en ny sommarklänning bär jag den,
tätt inpå huden
och tänker att folk måste se
det måste synas på mig.
/H
och jag väntar på honom hela kvällen, utan att riktigt kunna koncentrera mig på något annat
inte för att jag är kär men för att
det ligger i kroppen,
det har suttit i kroppen sedan vårt senaste möte och jag känner mig laddad,
jag är en ledning med elektricitet som spänns allt hårdare allteftersom timmarna går.
Sist av alla kommer han och jag vet, från stunden han möter mig i hallen vet jag att
det är nu det händer, det är ikväll.
Sedan är vi en liten grupp, en liten ring av människor som står framför min dator och ser på youtube-filmer mitt i natten, med honom i centrum vid datastolen och jag ståendes närmast,
med lätt sommarklänning och utan strumpbyxor
står jag vid sidan av stolen han sitter på
och när hans hand greppar tag om insidan av mitt lår, hårt, när den vandrar upp längs med mitt ben mitt lår min hud ryser jag, djupt inne i kroppen exploderar det och tanken på att någon kan se, att vem som helst som står bakom oss kan se försvinner bort och ersätts med en önskan om att handen ska röra sig högre upp
och om det var tydliga morse-signaler senaste gången vi träffades vet jag inte vad det här är
kanske ett skrik ett varningsrop ett jubel allt på samma gång
Sedan hånglar vi i köket och jag trycker upp honom mot väggen och han viskar
"inte nu inte här inte nu"
men kan ändå inte låta bli att kyssa mig tillbaka, mer och mer och mer
tills vi har gått över alla gränser för vad som är acceptabelt och det inte längre spelar någon roll.
När jag slutligen stänger dörren om oss vet jag inte vad klockan är längre men dygnet och ljuset har vänt och kommit tillbaka och med morgonluften är min kropp lätt mot hans.
Efteråt luktar mina händer av sex.
Jag håller upp dem framför ansiktet,
en efter en, i tur och ordning.
Höger, vänster.
Vänster, höger.
Blundar och andas in doften, samtidigt som solljus fyller rummet helt,
som han cyklar iväg med gryningen och lämnar orden
"det här har aldrig hänt"
efter sig i rummet
i luften
på väggarna.
Under dagen tvättar jag händerna gång på gång men doften har sytts in i min kropp.
Som en ny sommarklänning bär jag den,
tätt inpå huden
och tänker att folk måste se
det måste synas på mig.
/H
elektroniskt brev från hemulen i Göteborg
Vi ses igen några dagar senare, återigen hemma hos Mango. Filmkväll med Hitchcock och alla sitter utspridda i rummet med blicken på tvn. Jag i soffan och han i fåtöljen och Mango emellan oss. Hon har somnat och de andra ser på James Stewart i rullstol som i sin tur ser ut genom fönstret och det är mörkt, tillräckligt mörkt och jag håller andan när han sträcker på sig, flyttar sitt högra ben som av en slump så att det, liksom i förbifarten, råkar snudda vid mitt. Några minuter och sedan känner jag hur min kropp agerar på impuls, utan att ha frågat mig först. Min fot rör sig långsamt uppåt, försiktigt försiktigt och vidrör hans. Som svar pressar han sin vad hastigt mot översidan av mitt ben - kort, hårt, en enda hastig morsesignal, jag vet vad den betyder och åh, det sjunger i huvudet.
Efteråt hamnar vi utanför hans port. De andra har gått hem, det är mitt i natten och ja, jag borde också gå hem. Istället stannar vi kvar och pratar alldeles för länge, låter ögonen låsas vid varandra alldeles för länge
och när vi kramas är det så länge att jag glömmer bort alla tidsbegrepp för hans händer kramar inte vänskapligt runt min kropp utan smeker mina kläder som om det var min hud och när han slutligen bryter sig loss är det med ett besviket outtalat "nej" ett besviket "jag vill men jag kan inte".
Vi står och ser på varandra, på armlängds avstånd. Blickarna säger allt.
Slutligen ett sista
"det är väl bäst så"
ett hejdå
och jag vänder mig om och går.
20 minuter senare ringer han upp.
"Jag skulle gärna ha bjudit med dig upp för att prata, men jag tror inte jag hade kunnat behärska mig då."
När jag går hem bär jag segerkänsla i bröstet, en strålande triumf som måste lysa upp den nattmörka staden där jag går, som måste ge de gamla vägarna, gatorna, husen och himlen ny färg. Min skugga fungerar som strålkastare, en ljusbärare med mitt hjärta som fackla
och i blodet dunkar vissheten om att jag gick därifrån som segrare,
att det var jag som vann.
/H
Efteråt hamnar vi utanför hans port. De andra har gått hem, det är mitt i natten och ja, jag borde också gå hem. Istället stannar vi kvar och pratar alldeles för länge, låter ögonen låsas vid varandra alldeles för länge
och när vi kramas är det så länge att jag glömmer bort alla tidsbegrepp för hans händer kramar inte vänskapligt runt min kropp utan smeker mina kläder som om det var min hud och när han slutligen bryter sig loss är det med ett besviket outtalat "nej" ett besviket "jag vill men jag kan inte".
Vi står och ser på varandra, på armlängds avstånd. Blickarna säger allt.
Slutligen ett sista
"det är väl bäst så"
ett hejdå
och jag vänder mig om och går.
20 minuter senare ringer han upp.
"Jag skulle gärna ha bjudit med dig upp för att prata, men jag tror inte jag hade kunnat behärska mig då."
När jag går hem bär jag segerkänsla i bröstet, en strålande triumf som måste lysa upp den nattmörka staden där jag går, som måste ge de gamla vägarna, gatorna, husen och himlen ny färg. Min skugga fungerar som strålkastare, en ljusbärare med mitt hjärta som fackla
och i blodet dunkar vissheten om att jag gick därifrån som segrare,
att det var jag som vann.
/H
